Spara recept & följ matvänner

Ruccola i soppan blev läcker lördagshit

av 2014-12-06 00:30

Ja, jag vet, så här en lördag före jul borde det förstås handla om nånting lyxigt, svårlagat, innovativt och kostsamt…  Men, se, jag tänkte göra tvärtom och rekommendera det billigaste och enklaste man kan laga: en ruccola- och potatissoppa – som dessutom är hur jäkla god som helst. Jag lovar, familjen (för dagen fyra personer) jublade! Alla var överens:

-Den här kunde servers på lyxkrog, i silverskål som liten fin entré!

Ursprunget var egentligen att en av matgästerna behövde något snällt i magen. Så jag skalade några mandelpotatisar, skar i bitar och kokade mjuka i lika delar vispgrädde och vatten. Tillsatte två kycklingbuljongtärningar och ett par matskedar crème fraîche. La ner två rejäla nävar ruccola (en liten påse) och mixade allt.

Sammetslent, smakligt, nästan lite sensuellt blev det… Och ännu bättre med lite ostgratinerat gott bröd till.

Och nästan ingenting kostade det. Inte fel att spara lite inför julen, eller hur?

Hittar man bara på ett köksfranskt namn på rätten, så blir det plötsligt finmat av vardagssoppan: potage crémeux des pommes de terre d´amandes et de ruccola, vad sägs om det? Vi låter bli att översätta, det låter ännu godare så!

Koka ägg är en konst…

av 2014-12-03 23:49

“Han kan inte ens koka ett ägg”, brukar man säga om den som är en total nolla i köket.

Hallå, vadå!?

Koka ägg är ju bland det svåraste som finns.

Jag menar allvar. Råkar nämligen vara en fullfjädrad ortodox äggtaliban, som blir helt galen om inte det kokta ägget är perfekt. Dvs: fast vita, rinnande gula.

Alltså, gulan får inte ha stelnat det minsta! Då går ägget till annan användning, sallad eller gubbröra eller ägg-och-ansjovismacka.

Kalla mig i-landssnobb, löjlig sprätt (sprättägg, hahaha…) eller vad som helst – jag viker mig inte en tum.

Har provat äggklockor av olika slag i alla år. Tills sonen Kasper sa:

-Äh vadå, farsan. man höftar bara!

Jag höftade, och ofta blev det bra. Men långtifrån alltid.

Skrev om det här problemet för några månader sen. Varpå en omtänksam facebookvän skickade mig en äggtimer av en sort som jag aldrig hört talas om:

001

Tack Marianne Lindstedt, som hittat denna magiska grej! Den verkar tammef… funka! I alla fall efter ett par försök.

Flera dar i rad har jag ätit perfekt kokta frukostägg.

Livet leker igen!

Hon gjorde bäst mat – och barn med kungen!

av 2014-12-02 01:51

I kväll har jag firat kvinnan som var Sveriges bästa matlagerska på sin tid – och hemlig älskarinna åt kungen!

Gustava Björklund föddes 1794 i Finland, kom till Sverige och startade krogrörelse och blev vida berömd. Alla älskade hennes mat, och hon skrev några av våra tidigaste kokböcker – den första av dem, som kom 1847, såldes i otroliga 15.000 exemplar. Men under de sista åren gick allt utför, och Gustava dog fattig 1862. Efter sig lämnade hon en son och två döttrar – vilkas far med största sannolikhet var kung Karl XIV Johan.

Ett fantastiskt levnadsöde, och en fantastisk kvinna. Snygg var hon också, och glad och trevlig, vilket förmodligen var det som fick kungen på fall när han träffade henne på Franska Värdshuset på Djurgården, ett ställe som var känt för sina tilldragande servitriser, och där hon började sin yrkesbana.

009

I dag firades alltså Gustava, när Lilla Sällskapet fyllde 200 år, en sammanslutning matvänner som Gustava var kokerska åt under ett antal år under första hälften av 1800-talet.

Ja, jag är med i det gänget; men nej, jag har inte varit det från början :-)…

Vi hyllade vår beskyddare med mat ur hennes första, revolutionerande kokbok: buljong (bouillon skrev Gustava, som var oerhört franskinfluerad; hon importerade själv fina franska råvaror som tryffel och ostron) med grönsaksstrimlor, därefter kokt kalvbringa med gräddsås och kräftor samt till sist mandelglass med rullrån och bär. Gustava var tidigt ute med att göra glass, en exklusivitet från södra Europa, som hon tillverkade i träkärl, som hon ställde i is och vevade runt tills massan frusit. Snacka om pionjär!

Många av Gustavas recept håller fortfarande. Den som lyckas få tag i den lilla boken “Gustava Björklund och hennes kokkonst” kan lära sig laga sillbullar med korintsås (bland det godaste man kan äta!), abborre med ostron, ansjovisstuvad gädda, griljerad oxbringa med kaprissås, “maccaroni-pudding” och mycket annat spännande. Urgammal svensk matkultur, inspirerad av den tidens franska strömningar.

Gustava är mindre känd än inhemska matlegendarer som Kajsa Warg och CE Hagdahl. Men i dag, när det är 220 år sen hon föddes och “hennes” sällskap fyller 200 år, tycker jag att vi höjer en bägare för en av den svenska kokkonstens största. Skål och grattis, Gustava!

Tack för fin service!

av 2014-11-30 18:27
004

Vad glad man blir över bra service! Ibland känns det nästan som om det vore halva krogbesöket.

Det hände på trendiga Taverna Brillo häromdan. Redan i dörren mötte den charmanta hovmästaren Malin, som visade sig ha en vältrimmad bläckfisks smidiga simultanförmåga: hon tog samtidigt emot bordsbeställningar i telefon, mötte gäster, halade fram matsedlar och visade folk in i matsalen med orubbligt lugn, vänlighet och effektivitet.

Ett bättre bord än det tänkta? Inga problem.

Servitören Fredrik var lika rapp. Varifrån kommer köttet? Jag springer och kollar! Pommes frites till fisken i stället för mos? Självklart, fixar!

När maten kom in blev det fel på en rätt. Som byttes ut med blixtens hastighet under stort beklagande. Och det som kom in var superbt, stora bitar friterad hjälmaregös med hemgjord remouladsås – och den åtrådda pommes fritesen:

004

Kanske den bästa fish and chips jag ätit.

Inte nog med det, sen erbjöds vi både glass och kaffe som plåster på såren för att vi fått vänta en aning på rätt rätt.

Tack för servicen Brillo, här finns en hel del för andra att lära!

Snälla tomten, inte en köksmaskin till!

av 2014-11-29 16:44

Om man skulle ta och önska sig en liten köksmaskin till julklapp?

Tänkte jag och satte  mig att bläddra i broschyrerna som tomten lagt i brevlådan i god tid.

-Men wow, så mycket grejer man inte visste att man behöver! hojtade jag högt. Från äggkokare till ny brödrost!

Eller…

Hur mycket behöver man egentligen? Hur mycket använder man?

Jag gick ut i källarförrådet och blev närmast chockad.

Där stod gamla och nya inköp och presenter på rad och samlade damm. Längst ut en skranglig skärmaskin, använd en gång, varpå jag upptäckte att man skar bättre för hand, med en vass kniv. Bredvid den en liten apparat för vacuumpackning. Kanon att ha för att bevara rester och sånt som man vill spara lite längre, tänkte jag när jag köpte den för två år sen. Den har aldrig använts.

Bakom den tronade ett jättelik glassmaskin. En stor låda, som ändå bara kunde göra ett par deciliter glass åt gången. Den var ouppackad.

Och se där, ännu en glassmaskin, en sån där liten sak som TV-reklamen lurade på oss för nåt år sen. Oanvänd.

I en låda låg en gasbrännare, att använda till crème brûlée, exempelvis. Den ska jag använda, viket år som helst!

En fritös i sin kartong fångade min uppmärksamhet. Herregud, jag som älskar pommes frites; den hade jag glömt!

För att inte tala om den gamla hederliga (?) bakmaskinen från 1987. Den stod också där, längst in och påminde om hur hela huset doftade bröd när man vaknade på helgmorgnarna på 80-talet. Ibland blev det ett hel ok bröd, ibland låg där bara en degklump när man steg upp för att ta fram sitt under-natten-bakade automatbröd.

Flera köksmaskiner! Jag hittade en el-wokpanna, två elektriska knivslipare, en eldriven nöthackare, en apelsinpress, en salladsslunga, en maskin som river och strimlar, en hushållsassistent med 25 obegripliga delar, en antik mixer och en jättelik elektrisk potatisskalare.

Satte mig utmattad på en pall och konstaterade att jag behöver en köttkvarn. Men var tusan ska den få plats?

Jag tror jag önskar ett par strumpor till jul i stället.

Jag är förbannad – igen

av 2014-11-25 21:39

Är dom dumma i huvet? Jag syftar på alla som slänger varorna i en enda hög på bandet vid snabbköpskassorna.

Eller kan dom inte läsa? “Ställ varorna i rad med streckkoden vänd mot dig” står det ju på skyltar. Hur svårt kan det vara?

Jag blir så förb-d när jag står där i kön bakom såna här marodörer (som är m-å-n-g-a) och får vänta längre än nödvändigt, eftersom kassabiträdet måste vrida och vända på varje vara.

Förresten är det inte bara vi andra som får vänta. Även för dom som inte vet hur man beter sig som kund tar det ju längre tid. Men dom kanske trivs i kön?

Jag fick ett utbrott här på bloggen i våras av samma anledning. Sen dess har jag gjort en intressant iakttagelse: på Systembolaget ställer hundra procent av kunderna flaskor och burkar i exemplariska rader med streckkoden riktad åt rätt håll. Med militärisk precision, tammetusan. Hur i hela fridens namn kommer det sig? Förvandlas systemkunderna från doktor Jekyll till mr. Hyde när de kliver in i livsmedelsbutiken? Är det så att vi fortfarande har såna skamkänslor av att handla alkohol att vi gör allt för att vara Farbror Staten till lags och sköter oss som lydiga dagisbarn när vi handlar hos monopolet? För att sen avreagera oss på snabbköpspersonalen genom att bygga varuberg som ser ut som rasmassor efter en tsunami?

Det skulle vara väldigt spännande att höra hur snabbköpssabotörerna tänker. Om dom gör det.

Läs mitt tidigare inlägg om ämnet här!

kassakö

Snart sätter vi i oss 4.000.000 liter glögg

av 2014-11-25 00:12

Till helgen är det dags: glöggflaskorna korkas upp. Fyra miljoner liter glögg väntar på att drickas upp fram till jul.

Fyra miljoner… en halv liter per svensk, spädbarn och hundraåringar inräknade.

“Intet lyckat slädparti kan undvara denna angenäma dryck” skrev den gamle kokbokspionjären Charles Emil Hagdahl  1879. Men glöggliknande drycker var poppis långt före: redan i det gamla Grekland drack man kryddat, varmt vin.

Gör du egen glögg? Jag har inte provat det – än. Men det låter som ett trevligt pyssel i adventstider.

Annars är den gamla vanliga Blossa riktigt god, tycker jag. Starkvarianten, inte för alkoholens skull, men smakens. Den som samma tillverkare kallar “Årets glögg” har en läskigt lila flaska och smakar lavendel. Det låter som dofterna i mormors linneskåp, skrev nån. Jag funderar på att prova den och skåla för mormor.

Jag ringde upp den kunnige och välformulerade vinexperten Mikael Mölstad för att få några visdomsord om årets glöggutbud. Han var inte så imponerad:

-Det har inte kommit några riktiga utmanare till klassikern Blossa. De enda jag tycker är hyggliga är Lucia Choklad och Grythyttans skogsglögg

För ett par veckor sen kom jag själv i kontakt med en riktigt god och helt okänd glögg på Mitt Kök-mässan: smaksatt med älgörtsblomma och glöggkryddor och tillverkad i Ljungaverk utanför Ånge i Medelpad. Den är alldeles utmärkt! Alkoholfri, vilket den som vill kan korrigera med lämplig tillsats.

006

Älgört är den där vita blomman som liknar fläder, doftar underbart och växer tätt på dikesrenar i hela landet på sommaren. Förutom att den lär vara jättegod att koka saft på (eller glögg, då), sägs den ha samma egenskaper som aspirin.

Vad tuggar man på till glöggen? Senare års påfund med pepparkakor som det smetas grönmögelost på, tycker jag är halvgott. För mig duger det  bra med klassikern mandlar och russin.

Trevlig advent, lite i förskott!

Mat på modet i Milano: svensk lax och nubbe

av 2014-11-23 23:25

När italienarna fick smaka svensk gravlax blev de alldeles till sig. Tro mig, jag har sett dem klämma i sig både det, knäckebröd och bäska droppar och till och med försöka säga “skål”.

I Milano. I går.

Den svenska restaurangen och butiken Björk i Porta Venezia, fem minuter från den magnifika domkyrkan i Milano, har bara funnits i två veckor men har redan fått kräsna italienare att vallfärda dit för att äta sill, stekt strömming, böckling, toast Skagen, gravlax, köttbullar och västerbottenpaj med Kalixlöjrom.

010

När  jag besökte Milanos nyaste krog i helgen mötte jag också flera av de 400 svenskar som bor i Milano, som kom in och köpte hem några gravlaxmackor – och lite lördagsgodis. Ahlgrens bilar till barnen, bl.a. De var närmast lyriska.

-Efter tio år i Italien är det härligt att inte bara behöva köpa IKEA-köttbullar!

Det är en tvättäkta italiensk signora som tagit Sverige till Italien: Giuliana Rosset. Hon drev företag i mode- och sportbranschen, sålde hela rasket, blev förälskad i Sverige, sadlade om och öppnade krog. Först i Aosta, en liten ort i bergen utanför Milano och nu alltså i Italiens näst största stad.

007

Framgången blev så snabb och stor att hon inte verkar främmande för att öppna fler svenska krogar i olika länder.

Det är vad svensk export behöver! Förre matministern Eskil Erlandssons projekt Matlandet håller på att läggas ner och svensk jordbrukspolitik famlar efter en ny identitet. Så självklart är det bra om svenska Björk skjuter fler skott ute i världen.

När Giuliana  letade leverantörer till nya krogen hamnade hon via kontakter i – Värmland!  Konsum Värmland blev grossisten som levererar alla ursvenska råvaror och produkter som trängs i disken ute i butiken på Björk: Alax matjessill, Allerums ostar, smör från Arla, Änglamarks smörgåskaviar, värmländsk lammsalami, Hemgårdens vildsvinskorv, löjrom från Kalix och Falkeskogs fiskkonserver, bl.a.

004

Inne i den häftigt designade restaurangen är allt hemlagat. Från brödet till efterrätterna. Och självklart köttbullarna. Den som är sugen på svensk öl kan hitta både Nils Oscar och Mariestad. Kanske lämpligt till såna här små svenska kanapéer:

002

I köket mötte jag den unga svenska kocken Rebecca Varjamaa, som förvånas över hur snabbt milanoborna nappade på den nordiska maten. Nu vill hon lära dem äta potatis.

005

-Vi är ju så bortskämda med en massa fina potatisar hemma, säger hon. Här i Italien finns bara två sorter, det handlar mest om pasta.

Och så ska hon och kollegerna laga lutfisk till julbordet som man ska servera svenska och italienska gäster om ett par veckor. Återstår att se om den aningen speciella rätten också blir en succé. Från julborden här hemma har den ju försvunnit mer och mer. Så kul då, att man håller den svenska matfanan högt i Milano!

 

Bröd och skådespel funkar fortfarande

av 2014-11-21 18:03

Var kan man njuta av en Karl Johanssvampcosommé med oxkind och rotfrukter? En karibisk kycklingsoppa med rostad kokos? En spenatsoppa med ägghalva?

På teatern!

Jag besökte 25-årsjubilerande Klara Soppteater i dag. Ett utsökt trevligt lunchnöje, som blev en dundersuccé redan vid starten 1989. Till priset av två ordinära luncher får man både mat och teater av högsta klass. Dagens föreställning hette Bellman!, där trion Sofia Ledarp, Åke Lundqvist och Jesper Söderblom på ett suggestivt sätt lät Bellmans odödliga texter möta nutidens pop- och rocksound. Och dagens soppa var en skål med laxtärningar i mustig kokosmjölksås med smak av citrongräs. Gott bröd stod på bordet, liksom en kanna kaffe och en saffranskaka.

001

God mat och inspirerande andlig spis öppnar sinnena. På soppteatern pratar man med varann mellan borden, stämningen är kort och gott oerhört gemytlig. Vilket bidrar till att maten smakar ännu bättre.

-Här ska man trivas, sa soppteaterchefen Albin Flinkas i sin introduktion.  Man får till och med sörpla!

Stockholmare och turister köar till föreställningarna, som börjar klockan 12 och tar en lunchtimme.

Bröd och skådespel… det var ett effektivt sätt att förnöja folket redan på romartiden. Och det håller än!

Årets första julbord – här är goda tips

av 2014-11-20 23:55

Julbordspremiär i dag – och jag kände plötsligt intensivt att jag hade längtat!

Levande ljus, tomteklädda kockar, gran och glöggdoft satte stämningen direkt när jag klev in på Scans årliga julparty i kväll. Och själva starten gick inte av för hackor: redan i hallen mötte Årets Kock, den glade och trevlige Filip Fastén med festliga, lagom skruvade tilltugg till glöggen: friterade grissvålar med fyllning av gul ärtcrème och små strimlor av fläsklägg samt smördegsinbakad, friterad hemlagad paté.

003

Flera gånger godare och tio gånger roligare än pepparkakor, måste jag säga!

Sen var jag en av de snabbaste att inta julbordet (förvånad?), signerat den akademiskt utbildade mästerkocken Johan Åkerberg. Vad som var kul var att allt det älskade vanliga fanns med – men att det varsamt hade kompletterats med spännande små innovationer.

Alltså, jag är ingen vän av exempelvis kinesiska, libanesiska, afrikanska eller indiska julbord (ja, jag har sett att det finns allt möjligt sånt). Den maten är utmärkt, vid andra tillfällen, men den ger mig noll julkänsla. Det ska vara traditionellt. Men: lite nytänkande, några variationer, något modernt kan ge en  fantastisk nytändning åt det gamla julbordet.

Det hade Johan fixat. Det var en urläcker asiatisk sallad till revbensspjällen, en röra på karamelliserad lök och philadelphiaost till skinkan och en alldeles utsökt, blodröd sås på rårivna rödbetor, rönnbärsgelé, lite majonnäs och citron till köttbullarna och syltan. Bland annat. Man blev glatt inspirerad att försöka piffa upp det egna julbordet därhemma om en månad med några fräscha nyheter.

Här är några idéer, snodda direkt från Johans julbord:

* Piffa upp det lite tradiga äppelmoset till skinkan och spjällen med riven pepparrot. Det blir med ens dubbelt så gott!

* Den trista grönkålen (som ingen äter i alla fall) blir en delikatess om man friterar den!

* Komplettera julkorven med surkål. Johan blandade upp surkålen med små bitar bacon och – vilket blev sensationellt läckert – an aning ankfett.

* Bara kallskuret och småvarmt på tallriken blir för mastigt. Lägg till en sallad med fina blad av t.ex. gemsallad, skivor av syrliga äpplen, rostade pecannötter och en frisk dressing med lite fransk senap. Jäklar vad gott! Och det gör väl inget att det blir lite nyttigt också?

Jag blev mätt, glad och belåten i kväll. Hej tomtegubbar ringer fortfarande i öronen. Julen är på ingång!

Gustav spöade chefen och blev TV-kockkung

av 2014-11-18 01:32

Grattis Gustav Trägårdh – svensk TV-kockmästare!

Att han skull vinna Kockarnas kamp i TV4 i kväll syntes väl ganska tidigt? Han hade ju nästan slagsida av alla medaljer som redan före finalen hängde på ena sidan av hans kockrock.

Efter några möten i olika matsammanhang kan jag intyga att Gustav är en vinnare att gilla: kul, trevlig, duktig, ödmjuk.

Och tänk att han spöade chefen! Ulf Wagner, som driver Sjömagasinet i Göteborg, där Gustav är kökschef, åkte ju ut ur tävlingen strax före finalen. Undrar just hur snacket har gått i köket på krogen efter inspelningarna…?

Utröstningar och taskiga juryer brer ut sig i det ena programmet efter det andra. Men Kockarnas kamp gillar jag. Tonen har varit rå men hjärtlig, tävlingsmomenten underhållande, spänningen stark, och dessutom har man inte fuskat bort själva matlagningen i samma grad som i vissa andra mattävlingsprogram. Det har med andra ord gått att hyggligt följa med i de flesta momenten; hur man gör en sås, styckar kött eller rensar fisk, till exempel.

Vad tycker du? Själv ser jag redan fram emot nästa säsong!

Ta tipset: den här är godare än Skagen!

av 2014-11-16 16:57

001

Den här är ännu godare än Toast Skagen!

Smörstekt bröd toppat med en himmelsk röra av kräftstjärtar, majonnäs, riven västerbottenost och kumminfrön.

Jag har alltid kallat den Lidötoast, eftersom jag fick den första gången på Lidö krog i Roslagen, läckert lagad av köksmästaren Björn Ericsson. Senare har jag förstått att den egentligen heter Öjebytoast. Utsökt som förrätt eller lätt vickning, eller – i mindre format – som drinktilltugg.

Även den som aldrig satt sin fot i ett kök kan göra den. Häng med:

Köp en förpackning kräftstjärtar i lake, den brukar väl innehålla 250-340 gram utan spadet. Låt kräftorna rinna av väl i en sil, krama bort sista vätskedropparna.  Blanda i en skål 3 msk god majonnäs, c:a 125 gram riven västerbottenost och 1 msk hela kumminfrön. Tillsätt kräftorna, rör om och servera på vitt bröd, som stekts i smör.

Vissa tillsätter en centiliter akvavit och/eller finklippt dill i röran, men det tycker jag inte är nödvändigt. Däremot blir den godare om den får stå nån timme i kylen, så att kumminsmaken kommer fram.

(Den på bilden fick jag på krogen häromdan. Löjrom på toppen – gott men lite onödigt. Och så tycker jag att man ska lägga röran ovanpå en rundskuren brödskiva. På Lidö la dom dessutom en liten brödrundel uppepå. Fast nu är jag väl jäkligt petig…)

Har druckit 2300 blåbär — blir jag Hulken nu?

av 2014-11-14 00:39

Sitter här och har just klämt i mig 2.300 blåbär på två minuter. Väntar på att förvandlas till Hulken. En blå hulk?

För man har ju hört hur nyttigt det är med blåbär. Expressen berättade i somras att detta lilla hälsobär skyddar mot

— inflammationer i kroppen

— minnesförlust och alzheimers

— diabetes

— försämrad syn

— cancer

— förstoppning – och diarré (!)

— sjukdomar i mag- och tarmkanalen.

Och förmodligen ännu mer. När jag läste allt detta för några månader sen, kastade jag mig ut i skogen. Resultatet blev rivsår, myggbett, en vrickad fot – och en halv liter blåbär. Hos oss var det för torrt (som vanligt, kantarellerna strejkade också i år).

Så i stället köpte jag en flaska blåbärsdryck:

001

Och nyss drog jag i mig denna hälsobomb i några snabba klunkar.

Den innehåller just 2.300 blåbär, sägs det i marknadsföringen. Jag ringde upp tillverkaren, Pelle Agorelius på Saxhytte gård utanför Grythyttan, och frågade hur han kunde veta det.

-Jag har provräknat, försäkrade han.

Hans blåbär plockas i Bergslagen, pressas, pastöriseras och tappas på flaska. Och de är inte bara hälsosamma:

-Den här drycken är ett utsökt alternativ till rödvin, har jag hört Mitt Köks vinexpert Jens Dolk säga.

Länge har jag förresten undrat över hur nyttiga vilda blåbär är i förhållande till odlade.

-Det finns analyser som säger att vilda bär innehåller åtta gånger  mer antioxidanter än odlade, säger blåbärs-Pelle.

Och visst, jag tycker att jag känner mig som rena hälsoproffset nu , efter 2.300 blåbär. Och vänta här… är det inte så att skjortans ärmar börjar rämna, musklerna växer och det börjar tränga fram ett mäktigt rosslande hulkljud ur min svällande bröstkorg?

Se upp! Nu vaknar blåbärsmonstret! Och han tänker bli 150 år!

Gröna delikatesser räddar i höstmörkret

av 2014-11-12 01:11

002

Det är så mörkt att man knappt hittar till munnen med sin vitaminfattiga mat. Och i skymningen ser man inte hur glåmig man är (som tur är).

En på många sätt hemsk årstid, om ni frågar mig. Skörbjuggen lurar runt hörnet.

Så nu har jag bestämt mig: det ska ätas mycket mer grönt i höstrusket!

Och jag blev så glad, när jag hittade två nya, sköna, gröna kokböcker att jag genast satte igång. Började med att prova en riktig liten delikatess, som jag aldrig gjort förut. Ändå är den snudd på lättare och snabbare att laga än man hinner säga namnet: syrad rödlök.

Det nästan genant enkla receptet kommer längre ner.

Låt mig först rekommendera de båda böckerna, helt olika men lika intressanta.

Först ett heltäckande standardverk, Vår gröna kokbok (Norstedts), sammanställd av den charmanta Sara Begner. 500 recept på vegetariska och veganska rätter, enkelt och överskådligt presenterade med massor av pedagogiska och frestande bilder. Gröna drinkar, sallader, smörgåsar, pajer, gratänger, röror, såser, äggrätter, frukt, bröd, tårtor… jag kan knappt lägga den från mig. Massor av bra basfakta och näringstips får man också.

Mitt Köks mästerkock Tommy Myllymäki har nyss kommit ut med sin Myllymäki – grönsaker, tillbehör, garnityrer (Natur och Kultur). Här förvandlar han våra vanligaste grön- och rotsaker till smarriga läckerheter. Eller vad sägs om sparris med apelsin, mandel och dragon? Spenat med pinjenötter, russin och vitlök? Friterad majs? Eller helstekt (!) blomkål med kapris, salvia, citron och brynt smör?

Det vattnas i munnen. Till och med när man läser om Tommys potatismos: han använder 175 gram smör till ett halvt kilo potatis… Plus lite vispgrädde.

När jag bläddrar i de här böckerna känns det som om de närmaste, mörka månaderna faktiskt kan bli rena hälsoresan.

Hur var det då med min egen lilla gröna bravad i dag?

Jo, den var fin. Fast den var ju röd. Så här buslätt är det:

Skiva ett par rödlökar tunt. Koka upp en 1-2-3-lag (1 dl. ättika, 2 dl. socker, 3 dl. vatten) och häll den heta vätskan över lökskivorna. Låt stå svalt över natten. Klart!

Ett jättegott tillbehör till kött, fisk, hamburgare eller kallskuret, om man inte vill vara  vegetarisk fullt ut.

Jag börjar inse att man nog kan önska alla en skön höst – trots allt!